missmajsan

Jag är ingen blogg-drotting. Jag gör ett litet inlägg en gång i månaden för att ingen läser det ändå. Det som jag bloggar om det intresserar inte dig eller nån annan. Inte iaf om du är humorlös. Jag pratar om sånt som vanliga människor skäms för, nästan allt som är tabubelagt t ex om min vikt, sex och ätstörningar. Ni vill inte veta sånt. Men att jag vill skriva om det här, det är min sak. Vad andra tycker det skiter jag väl i. Va... ätstörning/bulimi... fan, vad äckligt tänker ni. Jag skäms inte för det. Enda gången jag skulle skämmas för nånting det är om någon har känt sig kränkt av mig. Jag får säga precis vad som helst eller utrycka mig hur jag vill, så länge jag inte sårar. Mina ätstörningar är tillbaka värre än nånsin. Det börjar ofta med att jag går på en tretjärnig restaurang och det slutar också med att jag hinner spy tre ggr innnan efterrätten landat. Jag var inte gammal när min första ätstörning kom. Jag var inte tjock heller, jag var tråd smal. Sedan dess tvingar jag alltid i mig mig mat eller nån annan gjorde det bara för att inte få bulimi igen. Man behöver inte vara smal el tjock för att få bulimi. Jag tror inte att jag är ensam om det. Men skillnaden är väl att jag har valt att berätta. Det måste finnas miljoner av unga tjejer som upplevt samma skit. Den här gången fick jag ätstörning i november i fjol, innan dess var det ganska länge sen. Det jobbiga är att jag blir aldrig hungrig. Då är det lätt att glömma att äta. Jag klagar inte. Det finns säkert de som har det mkt värre än så. Jag har bara haft ätstörning och förkylning, aldrig könssjukdom el nåt liknande.